Flatcoats do it with a wagging tail!

Att få ner tankar i ord. Det är något jag lär träna fram, för det virrar i mitt huvud, men endå sitter jag med skrivkramp. Känslorna bubblar självklart efter dagen, men det jag ska fokusera på nu är alla positiva känslor som börjar blomma upp! Jag kan glatt säga att jag är stolt över Chica, och det vi åstakommit under de tre åren vi haft tillsammans och det ska bli superkul att se vart vi är om tre år, då vi (förhoppningsvis) går sista terminen på ett hundsportsgymnasium som lärt oss massor!

 

I dagsläget har jag svårt att förstå vad jag hade varit utan Chica, och skulle hon förstå mina ord så skulle jag tacka om och om igen för allt hon lärt mig. Bandet mellan matte och hund, ja, det kan bara matte/husse och hund förstå. Dit jag går, går oxå Chica och så har det varit så länge vi har varit ett team, vilket är fantastiskt! Nog har jag haft dagar där jag gärna slitit av håret från min skalle för alla tok hon kan hitta på, men det bästa med Chica är att hon bara en sekund senare, kan få mig att skratta högt, rakt ifrån hjärtat.

 

Jag minns gånger jag ringt till mamma med gråten i halsen, kännt mig som en otroligt misslyckad tränare, matte och vän. Men det bästa av allt när jag sitter här idag och blickar tillbaka, är att jag kan tänka på det och skratta åt det, för det var det som hände då, det har vi kommit förbi och det viktigaste av allt är att jag vet att vi klarade det tillsammans. För tillsammans kan vi klara allt!